EmmaEleonora - Au Pair, Manhattan NYC

Det har verkligen varit en månad fylld med olika saker, massa känslor, olika små äventyr och en hel rad nya intryck. Inte så konstigt kanske att jag känner mig lite småtrött om dagarna, jag gör ju så otroligt mycket hela tiden att jag knappt hinner ta en stund för mig själv och bara vara. Men det hör till saken att i  denna staden vill man bara hitta på saker hela tiden, så varje gång jag har en ledig stund får jag nästan lite dåligt samvete om jag inte gör något vettigt av den - vilket också bidrar till att jag bara skriver ca. 1 blogginlägg/dag.

Så för exakt 1 månad sen hade jag nu sagt hejdå, eller som vi sa: au revoir (på återseende) till alla nära och kära för att ta mina två stora väskor och stiga på planet som skulle ta med till ett nytt kapitel i mitt liv.

På Kastrup mötte jag Lovisa, den svenska au pairen som skulle till Los Angeles men som nu efter rematch i 2 veckor flyttar till östkusten, närmare bestämt till Connecticut och bara 1,5 h ifrån mig. Efter att ha varit på resande fot i nästan ett helt dygn kom vi fram till hotellet och lyckades på något sätt få i oss lite mat innan våra sängar fullkomligt skrek på oss. Väl i mitt hotellrum fick jag träffa Madeleine och Adol - varav Madeleine är en av dem som jag hittills umgåtts mest med. Orientationen började tidigt morgonen efter och på torsdagen den 10 februari, efter alla föreläsningar och New York trippen så slussades vi alla ut till våra respektive familjer. Mitt nya hem kom jag till den 10 februari och det var ett par jobbiga dagar av omställning där i början. Att jag befann mig i New York och att detta var platsen jag nu skulle bo på var kändes nästan för bra för att vara sant. Men som sagt, allt var verkligen inte på topp och nu när jag lite kan se tillbaka på det (även om det bara gått 1 månad) så tror jag att det var alla förväntningar och känslan av ensamhet som drog ner mig där i början. Saken är att fram tills den dag man kommer till sin familj så har det hänt saker hela tiden, man har inte varit ensam i knappt en endaste minut och det faktum att de flesta vänner man väl hunnit skaffa sig var man nu tvungen att skiljas ifrån. Dock var det bara att kämpa på, jag tänkte banne mig inte vara den au pairen som inte gav det hela en chans och faktiskt försökte se om det hela blev bättre. Och det var ju tur att jag gjorde det, för nu rullar det som på räls. Självklart har man sina bättre och sämre dagar precis som hemma, men då tar jag mig i kragen och beger mig ut i denna stad som aldrig sover och på något sätt funkar det som terapi för mig.

Dessutom, GRATTIS än en gång till underbara Madde som fyllde 20 år idag !!